MENY
Utgiven: 7 september 1987
Inspelad: November 1986-Maj 1987
Skivbolag: EMI, Columbia
Producent: Bob Ezrin, David Gilmour
Bandets första album sedan Roger Waters avhopp 1983 samt deras första som duo bestående av David Gilmour och Nick Mason. Innan och under inspelningen av skivan pågick tvistemål mellan bandet och Waters om bandnamnet, vilket inte löstes förrän skivan redan var utgiven.
Skivan fick blandad kritik när den gavs ut, eftersom det har en helt ny inriktning för bandet, influerad av David Gilmours soloprojekt. Det är också den skivan på tio år som inte har ett övergripande tema eller koncept. Richard Wright var med på skivan, men i form om studiomusiker samt på turnén. Turnén blev en succé, då bandet inte spelat live sedan The Wall-turnén. Den följdes upp 1988 av livealbumet "Delicate Sound of Thunder".
Signs of Life: Ett härligt instrumentellt intro på skivan. I bakgrunden hörs ljud av vattenvågor, vilket ger en känsla av att befinner sig någonstans ute i naturen. Keyboard-dominerad sång, gillar även det korta gitarrsolot i slutet. Mycket bra inledning!
Learning to Fly: Huvudsingeln och den nya hiten. Musikvideon till låten föreställer en ung kille som klättrar runt i bergen, hoppar och sedan förvandlas till en rovfågel. Mycket existentiellt tema, väldigt Gilmour-aktigt. Det här skiljer otroligt mycket från det som Pink Floyd tidigare gjort, och många fans uppskattar inte den här eran på grund av det. Jag måste säga att jag gillar låten för vad den är. Det är inte den bästa låten på skivan, men den är okej, trots att den är väldigt 80-talsinfluerad, nästan lite poprock-aktig.
The Dogs of War: Aggressivt intro, nästan så man kan tro att det är ett försök av Gilmour att skriva något Waters-aktigt. Texten handlar om krig och pengar, vilket är ett typiskt Waters-tema. Jag tycker inte riktigt att den håller det måttet, lyriskt, men jag måste säga att jag verkligen gillar den musikaliskt. Otroligt bra sång från Gilmour, älskar även saxofonen! Bästa låten på skivan!
One Slip: Den tredje singeln från skivan. Väldigt popig låt. Gillar den inte alls faktiskt. Hade den gjorts av en annan grupp, typ Toto, hade jag kanske uppskattat den, men inte som en Floyd-låt.
On the Turning Away: Akustisk ballad som gavs ut som andrasingel. Jag förstår inte varför de valde just denna. Tråkig.
Yet Another Movie: Mycket udda låt, men jag uppskattar den mer än de två senaste. Den innehåller ljudsnuttar från filmklassikern "Casablanca" från 1942.
Round and Round: Kort instrumentellt stycke. Helt okej, gillar gitarrerna. Annars inget större.
A New Machine (Part 1): Kort stycke på under två minuter. Ska låta som att någon befinner sig inuti en maskin, vilket märks av Gilmours förvrängda röst. För min del, totalt meningslös.
Terminal Frost: Äntligen ett instrumentellt stycke. Mycket keyboard och saxofonbaserat. Är inte överdrivet förtjust i den här låten, men den är rätt skön att ha i bakgrunden om man håller på något annat, men det är inget jag lyssnar på fokuserat, som annat från det här bandet.
A New Machine (Part 2): Antar att det här tvådelade stycket ska vara integrerat med "Terminal Frost" på något vis. Jag förstå inte riktigt kopplingen. Som sagt även denna, lika meningslös som den första delen.
Sorrow: Den här låten uppskattar jag faktiskt väldigt mycket. De borde släppt denna som andrasingel istället för "On the Turning Away". Den kom också att representera albumet på samlingskivan "Echoes". David Gilmour sa att texten till den här låten var en dikt han skrev innan musiken kom till, vilket var ovanligt för honom. Otroligt bra avslut på den här skivan, näst bästa låten på skivan!
Till sist vill jag säga att den här skivan inte är så kass som många anser den vara. Jag gillar den för vad en är och jag gillar drygt lite mer än halva låtlistan. Den väger inte upp textmässigt som tidigare Floyd-album och den är rent musikaliskt en avstickare. Det var inte så länge sedan jag började lyssna på hela skivan, och som sagt, den kan komma att växa med tiden. Dock är det mer av ett Gilmour-album, precis som "The Final Cut" med Waters. 80-tals-Floyd, för min del, anser jag inte vara deras starkaste årtioende. Jag ger skivan 4 av 10.
0