MENY
Utgiven: 29 juni 1968
Inspelad: Maj 1967-Maj 1968
Skivbolag: EMI, Columbia, Tower
Producent: Norman Smith
Det andra studioalbumet av Pink Floyd är det enda där alla de fem medlemmarna medverkar på samtidigt, då det blev det första med David Gilmour och det sista med Syd Barrett. Då Barretts ohälsa och beteende förvärrats hade Gilmour anlitats gruppen, för att komplettera för Barrett, och som till sist skulle komma att ersätta honom helt.
Albumet är innehåller precis som det förra, psykedeliskt rock, men låtarna här är färre och betydligt längre. Barrett bidrar musikaliskt på tre av låtarna på skivan. Skivan nådde plats nummer ett på den brittiska albumlistan, men misslyckades att platsa överhuvudtaget på den amerikanska.
Let There Be More Light: Startar igång skivan med ett häftigt riff, som övergår i en lugnare psykedeliskt gungande. Låten är skriven av Roger Waters, men sjungs av både Waters, Wright och Gilmour. Absolut den bästa låten på skivan!
Remember a Day: Skriven och framförd sångmässigt av Richard Wright. Det är också en av de tre låtarna som Barrett medverkar på. David Gilmour framförde låten live för att hedra minnet av Wright när han dog av cancer 2008. Jag tycker att låten har växt mycket den sista tiden, och då det inte finns så många bra låtar som Wright själv framför med Pink Floyd, är den definitivt på topplistan av alla hans låtar med bandet!
Set the Controls for the Heart of the Sun: Låten är skriven av Waters, och är den enda låten som alla fem medlemmarna medverkar på tillsammans. Den har kommit att bli en Pink Floyd-klassiker och är den låt som ofta representerar albumet på olika samlingsskivor. Mycket mystisk låt och absolut den näst bästa låten på skivan. Föredrar dock liveframträdandet av låten på Pompeii 1972.
Corporal Clegg: Mycket märklig låt, men samtidigt häftig på något sätt, men går inte att ta seriöst med visselblåsningen efter refrängen. Enligt olika källor bidrar Nick Mason med sång på den här låten, men jag vet inte om det stämmer och i sådana fall vad han bidrar med. Riffet i början räddar låten. Fillar track helt klart.
A Saucerful of Secrets: Titelspåret, som kom att bli en början på bandets exprimenterande med avant-gardemusik. Ska jag vara ärlig har jag inte lyssnat på den otroligt många gånger, och jag föredrar musiken på Ummagumma framför detta, men den är helt okej.
See-Saw: Inleds med snygga ackord av Richard Wright. För övrigt ger inte låten mig särskilt mycket, och jag tycker att Remember a Day är mycket bättre.
Jugband Blues: Sista låten på skivan och sista låten någonsin som Syd Barrett skulle komma att medverka och sjunga på. En akustisk låt, som många helgar för att det är den sista låten någonsin med hans medverkan på. För mig är den nostalgisk, men inte så mycket mer än så. För övrigt deltar Frälsningsarméns band på låten.
För att knyta ihop säcken tycker jag att skivan som helhet är mycket bättre än The Piper at the Gates of Dawn. Bandet börjar känna mer på de progressiva elementen genom att dela upp låtarna i olika avsnitt samt att de är längre. Det är helt fantastiskt att både Gilmour och Barrett han medverka på samma skiva. Jag ger skivan 6 av 10 poäng.
0