MENY
Utgiven: 2 oktober 1970
Inspelad: Mars-Augusti 1970
Skivbolag: Harvest, Capitol
Producent: Pink Floyd, Norman Smith
"Atom Heart Mother" blev bandets första riktiga progressiva album och blev den första att nå nummet ett på den brittiska albumlistan.Albumtiteln har ingen koppling till omslaget, och omslaget kom att bli det första av designbyrån Hipgnosis som inte skulle innehålla bandets namn.
Gruppen hade inte förväntat sig att albumet skulle sälja så bra som det gjorde, med guld-certifikation i USA. Både Gilmour och Waters har i efterhand, trots fantastisk försäljning, uttryckt sitt missnöje över skivan.
Atom Heart Mother: Låten är över 23 minuter lång och täcker upp hela A-sidan på vinylskivan. Låten har hyllats av många fans för sina olika sektioner, som innehåller körer och orkestrar. Fanstisk låt, mer än så kan man inte säga. Som konst, och är höjdpunkten på skivan.
If: Akustisk låt, skriven och framförd av Roger Waters. Den är inte helt olik "Grantchester Meadows" på förra skivan, väldigt folkmusik-aktig. Den är väl roande att lyssna på, men väcker ingen större anstöt.
Summer '68: Wrights bidrag till skivan. En av de få låtar med Pink Floyd som handlar om sex och kärlek, vilket är ett främmande tema för gruppen. Låten släpptes som singel från skivan. Jag gillar sektionen i mitten när blåsinstrumenten kommer. Därutöver är jag inte särskilt förtjust i den.
Fat Old Sun: Ganska skön låt ändå. Den framförs endast av Wright och Gilmour, som både sjunger och spelar trummor på låten. Hade hellre sett denna som singel istället för "Summer '68". Den är bäst av låtarna som innehåller sång.
Alan's Psychedelic Breakfast: Rolig och udda instrumentell låt. Mellanakterna i låten innehåller ljudeffekter som är inspelade i Nick Masons kök. Idén till titeln kom från Pink Floyds roddare Alan som alltid åt marmelad till flingor innan han stekte ägg och bacon. Låten är uppdelad i tre delar och den sista delen är den bästa, när trummorna kommer in! Andra höjdpunkten på skivan.
Sammantaget tycker jag om de två instrumentella låtarna på den här skivan, det är de som gör alltihop. Jag hade hellre sett att hela skivan varit instrumentell och att det kanske varit någon mer lång låt istället för alla dessa fillar tracks, som jag visserligen inte avskyr, men samtidigt inte gillar heller. Tyvärr gjorde Pink Floyd många sådana akustiska utfyllnadslåtar, vilket är det tråkigaste med den här eran i bandets historia. Jag ger skivan 4 av 10.
0