MENY
Utgiven: 31 oktober 1971
Inspelad: Januari-Augusti 1971
Skivbolag: Harvest, Capitol
Producent: Pink Floyd
Materialet till skivan skrevs och spelades in mellan två intensiva, för bandet, turnéer, och har inget övergripande tema. I och med Meddle började bandet att ta steg till det som, rent musikaliskt, skulle börja likna bandets dominerande stil under 1970-talet. Många i allmänhet, men också främst fansen, kopplar skivan till bandets liveinspelning av "Echoes" och "One of These Days" i Pompeii 1972.
One of These Days: Gavs ut som singel från skivan och är en av de låtar som spelades av bandet i Pompeii. Mycket häftig basgång och absolut den bästa instrumentella låt som Pink Floyd någonsin gjort. Jag har svårt att avgöra om denna eller "Echoes" är den bästa låten på skivan faktiskt. Nick Mason gör ett kort muntligt inlägg med förvrängd röst i låten för övrigt.
A Pillow of Winds: En lugn och stillsam låt som sjungs av David Gilmour. Mycket fina ackord, och är ett undantag från alla de akustiska folklåtar som gruppen valt att ta med på sina skivor fram till 1973. Den här låten gillar jag mycket, och det märks tydligt att det är Gilmour som dominerar skivan.
Fearless: Akustisk upptempolåt, skriven av Gilmour och Waters. Gillar även denna. Den blev B-sida till singeln "One of These Days".
San Tropez: En akustisk, bluesaktig låt som Waters sjunger. Det här är definitivt när skivan börjar vika ner sig lite. Den här låten ger ingenting, totalt meningslös.
Seamus: Den här låten går inte att ogilla, hunden Seamus är gästartist och det finns filmat när de håller en mikrofon framför honom när han ylar till bluesriffen. Pink Floyd-klassiker och nostalgi!
Echoes: Äntligen det stora mästerverket. Låten sjungs av både Wright och Gilmour i stämmor. Den första delen är mycket behaglig, och inleds med orgelspel som låter som ekon i en grotta. Därefter kommer en rockigare del, som jag faktiskt föredrar liveversionen av från Pompeii. Efter den delen av låten är färdig brukar jag sluta lyssna på Echoes, då den är 23 minuter lång och tar upp hela b-sidan av skivan. Jag tycker inte studioversionen är dålig, men föredrar den live helt enkelt. Fantastiskt avslut på en skiva och det är här som man börjar höra att bandet letar sig musikaliskt fram till det skulle komma att bli The Dark Side of the Moon, två år senare!
Avslutningsvis är det lite tråkigt att en sådan här bra skiva inte har något koncept eller musikaliskt gemensamt tema, ungefär som Ummagumma. Däremot måste jag säga att den musikaliskt väger upp till det, då det är den bästa av alla de skivor som gavs ut innan The Dark Side of the Moon. Det är bara en låt jag inte gillar på skivan, men i övrigt är den grym! 8,5 av 10 poäng.
0