MENY
Utgiven: 1 mars 1973
Inspelad: Juni 1972-Januari 1973
Skivbolag: Harvest
Producent: Pink Floyd
Bandets stora mästerverk och ett av de mesta sålda musikalbumen genom historien med 45 miljoner sålda exemplar. Det är också det album som legat längst på Billboard-listan i USA med sina 17 år. Under Meddle-turnén föreslog Roger Waters idén att göra ett konceptalbum, med filosofiska teman samt Syd Barretts mentala ohälsa, och det sistnämnda skulle komma att bli ett tema som bandet sedan fortsatte med på nästa skiva.
Albumets framsida har fått stor kulturell spridning med ljusbrytande prismat och har kommit att bli designbyrån Hipgnosis mest kända. Titeln refererar till "månens mörka sida" som setts som en symbol för galenskap. Albumet skulle komma att bli det sista där gruppen på riktigt arbetade som ett team i låtskrivandet, innan Waters dominans skulle komma att bli föremål för konflikt i bandet. Musiken är mixad av Alan Parsons, men är producerad av bandet själva.
Speak to Me: Det klassiska introt med hjärtslag, ljud av en kassaapparat osv som hänvisar till olika låtar på skivan. Leder raka vägen in på det första riktiga språret.
Breathe: Det klassiska ackompanjemanget i början är ett av Pink Floyds mest framstående. Låten sjungs av Gilmour, men är också skriven av Waters och Wright. Den har ansetts vara en av Pink Floyds bästa låtar någonsin, och jag måste hålla med om att den ligger på topp 5!
On the Run: Elektronisk instrumentell låt, som blev revolutionerande när den kom med tanke på att den utrustning som används i låten var helt ny när låten skrevs. Låten ska ge en känsla av stressen som kan uppkomma när man ständigt är på resande fot, därav hjärtslagen som hörs i bakgrunden. Mycket imponerande!
Time: Klockorna som hörs i början av låten var svåra för bandet att spela in, då de var tvungna att ställa in alla klockorna manuellt och misslyckades många gånger. Den gavs ut som b-sida till andrasingeln "Us and Them" från albumet. Den handlar precis som "Breathe" om existentiella teman, och här med människors förmåga att låta tiden gå och sedan inse att det kan vara för sent. Den sjungs av både Gilmour och Wright, och det är den sista gången Wright bidrar med sång på en låt fram tills "Division Bell" 1994. För mig är detta helt tveklöst den bästa låten på skivan. I sista delen av låten kommer "Breathe part 2", otroligt snygg övergång!
The Great Gig in the Sky: Richard Wrights stora bidrag till skivan och är ett fint piano stycke med den gästande sångerskan Clare Torry. Bandet ville att Torry skulle improvisera sången under inspelningen, vilket hon själv inte förstod poängen med. Efter tredje tagningen valde bandet att ta delar från alla tre tillfällena och var mycket imponerade över hennes insats. Detta är en otroligt underbar låt att lyssna på. Det finns inte en melodi på den här skivan som jag inte gillar.
Money: Bandets stora hit från skivan, släpptes som förstasingel och landade relativt högt på listorna. Låten är känd för sin basgång, samt att den genom större delen går i 7/4-delars takt. Barndomsvännen Dick Parry bidrar med saxofon och har efter det varit med på låtar vid andra tillfällen. Texten handlar om girighet och kritiserar det mänskliga behovet av pengar. Detta är en av de mest kända låtarna med Pink Floyd, men för min del hamnar den relativt långt ned på listan och är för mig den minst attraktiva delen av skivan, antagligen för att jag hört den för mycket.
Us and Them: Stillsam jazz fusion-låt, som är skriven av Waters och Wright, men som sjungs av Gilmour, och även här är Dick Parry med. Den gavs ut som andrasingel till skivan och handlar om hur vi människor fungerar som gruppvarelser samt hur vi som människor ser på oss själva. Efter "Time" är detta den näst bästa låten på skivan.
Any Colour You Like: Detta är en instrumentell låt, och är iprincip ett orgellbaserat jam. När jag var yngre gillade jag inte denna låten överhuvudtaget, men med åren har jag kommit att uppskatta den mycket mer. Mycket härliga ackord av Wright, man får en bild av en färgrann regnbåge framför sig. Den gavs förövrigt ut som b-sida till singeln "Money".
Brain Damage: En av gruppens mest ikoniska låtar, och är skriven och sjungs av Waters. Den handlar om Syd Barretts mentala ohälsa och har av många ansetts vara part 1 av låten "Dark Side of the Moon", eftersom de sjunger "I see you on the dark side of the moon" i refrängen. Tycker mycket om den här låten, och den väcker mycket känslor från min barndom, och var en av de första låtar jag lärde mig spela på gitarr när jag var nio år gammal.
Eclipse: Kan det bli en bättre avslutning på en sådan här skiva? För mig är det här den bästa låten Waters någonsin skrivit. Ikoniskt avslut. Avslutas med samma hjärtslag som skivan inleddes med.
Det är svårt att sammanfatta ett sådant här mästerverk på ett bra sätt. Det är en skiva som jag inte lyssnar på under vilka förutsättningar som helst, utan jag ska verkligen kunna ta in varenda ton av skivan när jag lyssnar på den. Det här är tveklöst den bästa skivan av bandet, och jag tröttnar aldrig på den. 10 av 10, jag önskar jag kunde ge den högre!
0