MENY
Utgiven: 28 mars 1994
Inspelad: Januari-December 1993
Skivbolag: EMI, Columbia
Producent: Bob Ezrin, David Gilmour
Detta blev gruppens sista studioalbum med nyinspelat material. Det blev också det första albumet med gruppen som trio, utan Roger Waters. Skivan är känd för att den tillmestadels är inspelad i studion på Gilmours husbåt Astoria. Konsertturnén som följde upp skivan blev bandets sista någonsin och livealbumet PULSE som släpptes blev ett av deras mest ikoniska.
Skivan är ett konceptalbum och det övergripande temat är att man kan lösa relationella problem genom kommunikation. Många av låtarna har blivit tolkade utifrån bandets relation till Roger Waters, men många relaterar också det till större teman som konflikterna i Jugoslavien under 1990-talet. Albumtiteln togs från en textrad i låten "High Hopes" och "The Division Bell" är även den klocka som ringer inför en omröstning i det brittiska parlamentet. Nick Mason säger att dess symboliska betydelse handlar om de val människor gör vid vissa givna tillfällen.
Cluster One: Mycket fint pianointro med otroligt fina gitarrsolon. Underbar start på skivan.
What Do You Want From Me: En bluesrockig låt som släpptes som en av singlarna. Jag tycker låten är helt okej, tyckte mer om den för några år sedan. Textmässigt är den inte jättebra, men det duger. Många av låtarnas texter på den här skivan skrev han tillsammans med sin fru Polly Samson.
Poles Apart: En av höjdpunkterna på skivan. Enligt Polly Samson handlar första versen om Syd Barrett och den andra om Roger Waters. Otroligt snygg ackordgång. I mitten av låten kommer en sektion med keyboards som låter som tivolimusik, bästa delen av låten. Nu börjar Floyd komma tillbaka igen!
Marooned: Instrumentellt stycke som domineras av steelguitar, vilket var längesedan Gilmour leverade med. Absolut en av de bästa solona på skivan.
A Great Day for Freedom: Många verkar inte gilla den här pianoballaden, men jag tycker det är en av de bästa låtarna på skivan. I texten görs referenser till "The Wall" och man förstår att även detta handlar om relationen till Waters.
Wearing the Inside Out: För första gången sedan "The Dark Side of the Moon" 1973 bidrar Richard Wright äntligen med sång på ett Pink Floyd-album. Dock hörs det att hans röst har åldrats. Dick Parry bidrar även med saxofon på låten, vilket är efterlängtat. För övrigt ger mig inte den här låten så mycket. Det är en av de svaga länkarna på den här skivan.
Take It Back: Pink Floyd testar sina vingar lite och låter sig inspireras av U2, för detta skulle kunna vara en U2-låt. Den gavs ut som singel från skivan. Detta är också en av de svaga länkarna på skivan. Gitarrerna är snygga, men sångmelodin gillar jag inte överhuvudtaget.
Coming Back to Life: Existentiellt tema. Otroligt snygga gitarrer i början innan trummorna och ackompanjemanget drar igång i mitten av låten. Tycker väldigt mycket om den här låten, särskilt Gilmours röst.
Keep Talking: Min favoritlåt på skivan och, enligt mig, den bästa låten som Pink Floyd någonsin har gjort. Jag tröttnar aldrig på den. Gitarrerna är helt fantastiska verkligen. Det här är kanske den låten som tydligast talar för skivans koncept, då den handlar om hur fortsatt kommunikation mellan två människor kan förbättras när man känner sig fast i sig själv. Låten är också känd för att Stephen Hawkings talmaskin i början av låten. Otroligt underbar låt!
Lost For Words: David Gilmours försök att göra "Wish You Were Here" (Part 2). Den släpptes som andrasingel till skivan. Jag tycker den här låten ändå är helt okej, snygga gitarrsolon, men det är fortfarande en av de svagare låtarna.
High Hopes: Den stora "hiten" från skivan och är känd för sina kyrkklockor i början. Albumtiteln togs från en textrad från den här låten och är också den låten som många förknippar med skivan. Mycket dramatisk låt och i musikvideon är likaså med alla fanor som sveps i luften. Detta är enligt mig, den näst bästa låten på skivan. Den handlar om bandets tid i Cambridge innan de började skriva musik ihop, särskilt med syftning på relationen till Syd Barrett.
Avslutningsvis måste jag säga att detta är mitt favoritalbum med Pink Floyd, som inte är "The Dark Side of the Moon". Att Roger Waters inte är med på skivan gör inget för min del, han kan inte textmässigt ersätta det som Gilmour ger mig på gitarr. Jag älskar även konceptet om kommunikation, då jag tror att det är den avgörande faktorn till att många missförstånd skulle kunna lösas här i världen. Skivan får utan tvekan 10 av 10 poäng!
0