MENY
Utgiven: 21 mars 1983
Inspelad: 1978-1982
Skivbolag: Harvest, Columbia
Producent: Roger Waters, c/o
"The Final Cut" blev bandets första album utan Richard Wright, och gav ut skivan som trio. Vid den här tiden hade Roger Waters totalt tagit kontroll över bandet, och många ser skivan som ett soloprojekt av honom, snarare än ett Pink Floyd-album. Det blev också den första skivan på många år som inte följdes upp av någon konsertturné.
Skivans koncept handlar om brittiska soldater efter andra världskriget, som hans pappa var. Waters kritiserar att efterkrigstiden inte blev den "post war dream" som britterna drömde om, och kritiserar starkt Margaret Thatcher i texterna. Det går att dra många paralleller till Falklandskrigen 1982. Roger Waters sjunger alla låtar, utom en på skivan.
The Post War Dream: Skivan inleds med ett kort intro, musikaliskt, mycket likt the wall. En av de bättre låtarna på skivan.
Your Possible Pasts: Detta är den mest "Floyd"-liknande låten på skivan, vilket enligt min mening blev den sista som skulle komma att låta så. Bra ös när trummorna kommer in. Bästa låten på skivan!
One of the Few: En kort akustisk låt och man får nästan känslan av att man är ute i öknen när man hör den. Helt okej mellanakt.
When the Tigers Broke Free: Låten gavs ut som singel från filmen om "The Wall", och användes i filmen istället för "Hey You". Låten handlar om Waters pappa när han deltog i kriget, samt hur han personligen känner inför detta. Den här låten, hör enligt mig, egentligen inte till på den här skivan, utan kom till när skivan släpptes på CD 2004. Annars gillar jag låten, men jag kopplar den mer till "The Wall".
The Hero's Return: Näst bästa låten på skivan, älskar gitarrerna när de framställs på ett sådant vasst sätt. Gillar också refrängen mycket.
The Gunner's Dream: Det enda jag gillar med den här låten är saxofonen, men jag önskar att de hade hyrt in Dick Parry istället för han som spelar på den här låten. Annars är jag inte särskilt förtjust i den här låten.
Paranoid Eyes: Den här låten gör mig paranoid.
Get Your Filthy Hands Off My Desert: Kort akustiskt stycke med stråk i bakgrunden. Han nämner Margaret Thatcher i den här texten. Har inte mycket att säga om denna heller tyvärr.
The Fletcher Memorial Home: Detta anses vara den mest kända låten från skivan, bortsett från "When the Tigers Broke Free". Den representerade albumet på samlingsskivan "Echoes" från 2001. Låten hade kunnat, rent musikaliskt platsa in på "The Wall", då den låter väldigt "rockopera"-aktigt. Älskar Gilmour's solo i slutet, bästa delen av låten!
Southhampton Dock: Ytterligare ett kort akustiskt stycke av Waters. Den ger mig inte heller mycket.
The Final Cut: Titelsprået. Den här låten är ändå ganska okej, inte i klass med de första låtarna på skivan. Som sagt gitarrsolona räddar låtar som denna.
Not Now John: Den enda singeln som släpptes från skivan och också den enda låten som David Gilmour sjunger på, på skivan. Väldigt rockig låt, lite väl långsam, men jag gillar körerna i bakgrunden. En av de bättre på skivan.
Two Suns In the Sunset: Låten är helt okej, men jag tycker att det är ett mycket magert avslut på en skiva, då hade förra låten varit bättre.
Sammantaget, har jag inte valt att skriva om vad varje låt handlar om i förhållande till konceptet, likt det jag gjorde med "The Wall", då den här skivan inte intresserar mig väldigt mycket. Jag har gett den många chanser och det finns som sagt en hel del bra låtar på den, men som helhet ger den mig inte mycket och det är nog den sämsta skivan av gruppen, förutom möjligtvis soundtracket "More" från 1969, som jag inte valt att skriva om alls. Den här skivan får 3 av 10.
0