MENY
Utgiven: 4 augusti 1967
Inspelad: Februari-Maj 1967
Skivbolag: EMI, Columbia
Producent: Norman Smith
Pink Floyds debutskiva och klassiker från 1967, är den det enda studioalbumet med den ursprunga bandkontellationen utan David Gilmour. Musikhistoriskt har det kommit att bli ett av de mest representativa för den psykedeliska rocken. Innan hade gruppen givit ut de enskilda singlarna "Arnold Layne" och "See Emily Play", som inte kom med på albumet. Syd Barretts påverkan är dominerande och albumet har blivit rankat av Rolling Stone Magazine på plats 347 av de 500 viktigaste genom tiderna.
Skivan spelades in på Abbey Road Studios i London efter att gruppen kommit i kontakt med Beatles producent Norman Smith, och inspelningen skedde samtidigt som Beatles spelade in Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. Redan under inspelningen av skivan började Syd Barretts drogmissbruk förvärras och hans psykiska hälsa bli alltmer kritiskt, vilket resulterade i att han snart skulle komma att bytas ut av sin tidigare barndomsvän David Gilmour.
Astronomy Domine: En Pink Floyd-klassiker och klassificerad av många som Syd Barretts viktigaste bidrag till gruppen, då låten funnits med på många samlingsalbum och tagits med i setlisten på många av de kommande turnéerna. Låtens rymdtema anses av många fans komma från många av de hallucinationer som Syd Barret hade på grund av sitt missbruk av LSD. Det inledande dissharmoniska riffet skapar en kaotisk känsla, och låtens ackorduppsättningen är fantastiskt. En av de bästa låtarna på skivan!
Luficer Sam: Låten inleds med ett riff som låter som att det skulle kunna vara del av ett soundtrack från en James Bond-film. Låten handlar som Lucifer Sam "the cat", och är ytterligare än tecken på Barretts vanföreställningar. Mycket psykedeliskt, "good rocking tune", och absolut den bästa låten på skivan!
Matilda Mother: Första låten som Richard Wright sjunger på, vilket han gör tillsammans med Syd. Texten handlar om Barretts mor och hans nostalgi över sin barndom. Fin stämsång här och var, men i övrigt tilltalar inte låten mig särskilt mycket.
Flaming: Startar bra med den dissharmoniska orgeln i början, men när alla ljudeffekter kommer in efter ett tag, börjar den bli ganska långdragen. Orgelstycket i ljuset är mycket Beatles-inspirerat, och man hör tydligt Norman Smiths påverkan på skivan. För övrigt släpptes låten som den enda singeln från skivan, med "The Gnome" som b-sida.
Pow R. Toc H: Skriven av alla fyra bandmedlemmarna och är till stor del instrumentell, förutom de delar där Barrett och Waters framför "worldless vocals". En mycket intressant struktur på låten, som till viss del av vissa progressiva element i sig.
Take Up Thy Strethoscope and Walk: Skriven av och är den enda låten på skivan som sjungs av Roger Waters. Låten är helt okej. Det känns som mer en jamsession, som inte låter sammanhängande, utan mer spontant sammansatt.
Interstellar Overdrive: The big "masterpiece" från albumet. Låten är uppdelad i olika delar, och tydliga influenser hörs från den tidigare låten "Astronomy Domine". Otroligt kaotisk låt, vilket gör den så fantastisk. Richard Wright är en fruktansvärt skicklig organist, vilket hörs tydligt i den här låten. Tredje höjdpunkten på skivan efter "Lucifer Sam" och "Astronomy Domine".
The Gnome: En psykedelisk poplåt som resulterade som b-sida till "Flaming". Akustisk låt, som inte tilltalar mig överhuvudtaget. Sämsta låten på skivan.
Chapter 24: Syd Barretts sång komponeras upp med bas och olika orgelljud. Textmässigt blev låten inspirerad av kapitel 24 i den gamla kinesiska skriften "I Ching" (Förvandlingens Bok). Helt okej låt, men precis som "Matilda Mother", anser jag den vara ett "fillar track":
The Scarecrow: Låten gavs ut som b-sida till singeln "See Emily Play". Mycket intressant låt med existensialistiska teman i texten.
Bike: Sista låten på skivan och anses vara en Barrett-klassiker. Tillsammans med "Astronomy Domine" hamnade den på samlingsalbumet "Echoes" 2001. Låten handlar om en damcykel som Syd lånade av en hemlös. Den här låten har svårt att ta seriöst, precis som många andra av Syd Barretts låtar. Den är för mig nostalgisk, och hamnar på en fjärdeplats efter "Interstellar Overdrive".
Summa summarum tycker jag att den här skivan inte är så bra som många helgar den vara. Psykedelisk musik har aldrig varit min starka sida, men det finns en handfull låtar som jag tycker är riktigt bra. Den är mer intressant i ett musikhistoriskt perspektiv då den influerat många andra grupper, och även när man jämför Pink Floyds senare material, så är det intressant att notera att det iprincip skulle kunna antas vara två helt olika grupper. Jag ger skivan 5 av 10.
0