MENY
Utgiven: 7 november 1969
Inspelad: April-Maj 1969
Skivbolag: Harvest
Producent: Norman Smith
Ummagumma är ett dubbelalbum, varav den första disken är ett livealbum och den andra ett studioalbum. Live-skivan är inspelad från två olika konserter, en i Birmingham och en i Manchester. Titeln Ummagumma är Cambridge-slang för "sex", och var inspelad på Abbey Road Studios i London.
Musiken är mycket experimentell och är den enda renodlade avant-gardeskivan som getts ut av gruppen, då man redan smått hade börjat med detta med låten "A Saucerful of Secrets" året innan. Richard Wright kom upp med idén att varje medlem skulle få en fjärdedel av skivan var, med egenskrivet material utan inblandning från de andra medlemmarna. I den här review:n väljer jag att endast kommentera studiodelen av albumet, då det andra inte är ny musik.
Syspyphus: Richard Wrights bidrag till skivan, som på CD-versionen är uppdelad i fyra delar. Den första delen är mycket kort och bombastisk. Den andra delen är pianobaserad och inleds med fint, för att sedan låta kaotiskt där Wright mer eller mindre bara trycker på olika tangenter för att skapa en kaotisk känsla. Bästa delen av låten. Part tre har liknande drag, men är mer rytmisk med cymbaler och avslutas med ett mystiskt skrik. Helgrymt. Den sista delen är den längsta och inleds också harmoniskt med orgel som i mitten av delen hamnar i ett disharmoniskt orgelspel. Låten avslutas sedan likt den började. Jag tycker personligen att detta är den bästa låten på skivan helt klart.
Granchester Meadows: Det ena av Roger Waters bidrag till skivan. Akustisk låt som handlar ängar som Waters sprang omkring på under sin barndom. Låten är mycket bildgivande och det är lätt att föreställa sig det han sjunger om med alla naturliga ljudeffekter i bakgrunden. Helt okej låt, mysig att lyssna på. Den är bra för vad den är.
Several Species of Small Furry Animals..: Roger Waters har iprincip anstängt sig för att låta som en massa olika djur, som han senare har slagit ihop till en salig blandning mixade ljud. Mycket underligt bidrag, men intressant.
The Narrow Way: Gilmours tur. Den börjar akustiskt med en massa olika ljud, antar att det är någon form av maskin han pysslar med. Den andra delen är mer elektrisk, och låter som en inspirationskälla till "On the run" från Dark Side of the Moon. Det är intressant att höra den här låten, för man upptäcker nya ljud varje gång man lyssnar. På den sista delen av låten sjunger Gilmour, mycket bra!
The Grand Vizier's Garden Party: Masons bidrag och sista låten på skvian. Den är uppdelad i tre delar och Mason använder sig av olika typer av percussion, mellotron och en xylofon. Hans fru Lindy Mason spelar flöjt. Detta är den minst imponerande delen av skivan.
I sin helhet tycker jag att Ummagumma är ett mycket intressant projekt, och man måste se den just för sin helhet, även om Wrights bidrag är det bästa på skivan. Jag är inte mycket för avant-gardemusik annars, det är för experiementellt och alternativt för min smak. Dock tycker jag det är häfigt att de vågade testa något nytt, vilket var det de behövde efter Barretts avhopp. Skivan får 7 av 10.
0