MENY
Utgiven: 7 november 2014
Inspelad: 1969, 1993, 2013-2014
Skivbolag: Parlophone, Columbia
Producent: David Gilmour, c/o
Många fans trodde att The Division Bell skulle bli det sista albumet som Pink Floyd någonsin skulle ge ut, och de hade delvis rätt. Den här skivan består av 20 timmars outgivet material som spelades in i samband med The Division Bell under 1990-talet.
Albumet blev som en "svansång" till Richard Wrights död 2008, då den tillmestadels består av instrumentella korta låtar. Den enda låten som innehåller sång är "Louder Than Words", som blev gruppens sista singel någonsin. Vissa gitarrsolon m.m spelades in under 2013-14, men i övrigt var det produktion och sammansättning av materialet som engagerade Mason och Gilmour.
Things Left Unsaid: Ett av de lite längre styckena på skivan. Sätter ton på skivans ambient-stil. Härligt intro, lite som "Signs of Life" på A Momentary Lapse of Reason.
It's What We Do: Det längsta stycket på skivan. Det börjar bra, men när trummorna drar igång, blir låten mest som ett jam. Det händer inte särskilt mycket mer, lite tråkig.
Ebb and Flow: Älskar gitarreffekterna, väldigt mysigt att höra på!
Sum: Intressant, med ljudeffekterna. Nästan lite grann som skivans svar på "On the Run", fast inte lika aggressiv. Helt okej.
Skin: Här börjar det nästan bli lite psykedeliskt med trummorna. En av de mest händelserika avsnitten på skivan! Skitbra!
Unsung: Betydelselöst stycke.
Anisina: Den här låten är för mycket med alla synthesizers i bakgrunden och trumkompet gör låten väldigt lam.
The Lost Art of Conversation: Kort pianostycke. Helt okej.
On the Noodle Street: Mycket märklig låttitel. Lite nya orgeleffekter.
Night Light: Nästan lite som "Ebb and Flow" (part 2), med de här gitarreffekterna. Man förstår att det byggs upp inför något annat stycke.
Allons-y (1): Detta var den första "låten" som släpptes från skivan, online på internet. Detta är det bästa instrumentella stycket på skivan enligt mig. Väldigt kort, men ändå ganska Floyd-aktigt. Påminner mycket dock om "Run Like Hell" från The Wall.
Autumn '68: Kyrkorglar. Mäktigt. Referens till låten "Summer '68" från Atom Heart Mother?
Allons-y (2): Andra delen, märkligt att de hade ett annat stycke emellan dock. Tycker bättre om den första än denna, då trummorna är lite mer "matta" på den här.
Talknin' Hawkin': Antar att de fick lite material från "Keep Talking" över. Helt okej, men kan tycka att det är lite urvattnat att de använder det konceptet en gång till, istället för att bara sjunga på låten.
Calling: Antar att det är mörka pianotangenter man hör i bakgrunden? Lite mystiskt stycke, men helt okej.
Eyes to Pearls: Den här gillar jag ändå en del, lite Western-känsla över gitarren.
Surfacing: Bra avslut på den här skivan, vad gäller allt det instrumentella. Gillar den plockande gitarren.
Louder Than Words: Singeln och den sista "riktiga" låten någonsin av Pink Floyd. Den släpptes som singel och det publicerades även en musikvideo till låten på YouTube där man ser Gilmour emellanåt samt inspelat videomaterial från Division Bell-inspelningen. Tycker verkligen om den videon, fint slut på något sätt. Låten handlar om bandet och att det ibland kan uppstå konflikter, men någonstans inom bords vet de om att det de har tillsammans är så mycket större än det. Lite andefattig text, men jag gillar verkligen gitarrsolot! Som sagt, bästa låten på skivan!
Sammantaget måste man se den här skivan utifrån vad den är. Många fans blev besvikna när den kom ut eftersom den inte levererar på samma sätt som tidigare Floyd-album. Jag menar att det var en naiv förhoppning att tro att så skulle vara fallet. Det är väldigt mycket instrumentellt, mycket ambient, vilket är skönt att ha i bakgrunden, men den är ganska tråkig att lyssna fokuserat på. Jag är ändå glad att Gilmour och Mason valde att släppa det här materialet då det efterfrågats i många år. Den är bra för vad den är. Den får 3 av 10 poäng!
0