MENY
Utgiven: 12 juni 2008
Inspelad: November 2006-April 2008
Skivbolag: Parlophone, Capitol
Producent: Markus Dravs, Brian Eno, Jon Hopkins, Rik Simpson
Titeln förkortas ofta "Viva la Vida". Musikaliskt skiljer den sig mycket från de tre tidigare albumen då den är mer indieinfluerad och experimentell. Stilen mellan låtarna på låtarna skiljer sig också mycket. Textmässigt handlar skivan om livet, döden, kärlek och krig.
Framsidan föreställer målningen "Friheten på barrikaderna" av konstnären Eugène Delacroix. Skivan har idag sålt mer än 10 miljoner exemplar världen över och blev grammy-nominerad 2009.
Life In Technicolor: Ett tvåminutrigt långt instrumentellt intro, som egentligen är en del av den längre låten tillsammans med part 2 på EP:n Prospekt's March. Den är helt okej helt okej, men det tycker att den andra delen kunde varit på skivan istället för den instrumentella.
Cemeteries of London: Otroligt bra låt, lite mörkare tema än vad Coldplay vanligtvis brukar ha i sina låttexter. Det enda jag inte gillar är handklappningen i bakgrunden, det är lite löjligt.
Lost!: Skivans fjärdesingel och på Prospekt's March släpptes en version med rapparen JAY-Z. Jag föredrar nog albumversionen får jag säga. Den handlar om att inte ge upp när det är som kämpigast i livet. Musikaliskt skiljer sig detta enormt mycket från deras tidigare material, då den här låten ger en mer arenarockig "hejarklackskänsla". Grymt bra låt.
42: Här hörs influenser från band som Radiohead, då det finns väldigt många olika delar i låten. Jag älskar verkligen pianodelen i början och hur den bara övergår till en helt annat låt, väldigt alternativt. Bästa låten på skivan!
Lovers In Japan: Släpptes som tredjesingel. Låten är helt okej, men den borde inte släppts som singel. Pianodelen i slutet av låten gör den väldigt uttragen, de kunde gärna tagit bort den delen för min del.
Yes: Även här, lite Radiohead-känsla. Även denna låten är lite väl lång, även om jag tycker bättre om denna än "Lovers In Japan". Första tre minutrarna på den här låten är verkligen hur grymma som helst, och det är spännande att höra Chris Martin gå ner så mycket i tonläge.
Viva La Vida: Den stora hitsingeln från skivan, och återigen gör Coldplay misstaget att inte välja rätt huvudsingel. Titeln betyder på spanska "lev livet". Låten blev känd för stråkarna, den bestämda trumtakten samt kyrkklockorna under refrängen. Jag tycker verkligen om den här låten, men tyvärr har den blivit rätt uttjatad, då det är en av Coldplays mest kända.
Violet Hill: Albumets förstasingel och för min del den nästbästa låten på skivan. Tycker om de markerande distade gitarrerna under versen. Älskar verkligen musikvideon till den här låten.
Strawberry Swing: Skivans femtesingel. Den här låten måste nog vara den sämsta på skivan och det är för att det inte händer så mycket under låten samt att jag inte gillar gitarrerna i bakgrunden.
Death and All His Friends: Textmässigt är detta nästa lite motsattsen till "Viva la Vida" då detta faktiskt också är det andra titelspåret. Den påminner lite i strukturen om "42", men är inte lika bra. Däremot tycker jag det är ett fantastiskt avslut på skivan, förutom det irriterande outrot, så är lite väl långt.
Sammantaget tycker jag att det var modigt av dem att våga göra avsteg från sitt tidigare sound och som helhet är det ett väldigt bra album, låtarna hänger ihop med varandra, men är samtidigt svårt att jämföra med de tre tidigare. Skivan får 8 av 10 poäng.
0